”När jag var barn, hände det ofta, att då jag låg vaken, kom det en hel flock vättar upp från golvet, och de ställde sig kring mig för att leka med mig. Länge teg jag med detta, ty jag tyckte om vättarna, men slutligen meddelade jag det för min mor; hon blev ängslig, och min far visste ej rätt vad han skulle göra; därför gick mor till vår präst och frågade om råd. Han svarade, att det ej var något att rädas för, ty en af hans bröder hade också haft sådana lekkamrater, och han blev en berömd man.”
[Källa: Folkdiktning, visor, folktro, sägner och en svartkonstbok, 1881, Eva Wigström]