I Västgöta-Bengtssons Julbok från 1991 berättar han hur han runt 1950 talade med en gammal man på den tiden. Han frågar om just tidsbegreppet och hur man gjorde förr då ett tidsur sannerligen inte hörde varje stuga till eller var allas egendom.
“Farbrorn erinrade sig då att hemma hos far och farfar där avläste man tidens gång genom att följa skuggan av en käpp nedstucken i jorden ute i trädgården. Den var helt enkelt en primitiv form av ett s.k. solur.” Även denna mannen precis som sina förfäder hade gjort följde “solens och månens oföränderliga banor på himlavalvet, och på sin runstav med tecken och figurer och krumelurer visste han dagligen och stundligen var han befann sig i tid och rum. På den kunde han också oförbehållsamt lita, för den var ju gjort efter Vår Herres egen anvisning, efter det största urverk, efter världsalltet självt.”
Detta gamla sätt att planera sitt liv runt den hedniska runstaven passade säkerligen inte in när kyrkan fick allt mer att säga till om. Kanske är det därför vi i boken om utgrävningarna vid Lunda, ”Att föra gudarnas talan, s.146”, kan läsa att det i en lag från tidig medeltid var förbjudet att förvara ”stavar och stallar” eftersom de var starkt förknippade med hednisk kult.
Jag frågar mig själv hur många i vårt land och rike än idag har sin käpp nedstucken i jorden ute i trädgården? Och om det fortfarande finns nån gammal gubbe eller gumma i utmarkerna som fortfarande förlitar sig på runstaven?
En idag förlorad kunskap som tål att titta närmare på och sprida kunskapen vidare till nästkommande generationer.